onsdag 18 november 2009

Härlig spinnbok, ihana kehruukirja

Suomeksi alla

När Anna Ekerwalds bok "Spinna med slända, spinnteknik på det grekiska fastlandet och Peloponnesos" kom ut 1994, var jag upptagen med att lära mig spinna på en gammal spinnrock som jag fått låna av en granne.

Nu spinner jag på slända nästan varje dag, och boken känns angelägen på nytt. Jag fjärrlånade den först, men sedan hittade jag den på Slöjdmagasinet och köpte den. Vilken underbar bok det är! Den energi som Anna Ekerwald använder för att köra runt på grekiska fastlandet och Peloponnesos är eftersträvansvärd. Hon beskriver kort, men med inlevelse de spinnerskor hon träffar. Beskrivningen av de tekniker som dessa sländspinnerskor använder är mycket informativ. Med den mycket större erfarenhet av sländspinning som jag nu har, kan jag fullt uppskatta boken.

Anna Ekerwald har samma problem som spinnare fortfarande har: terminologin. Hon har varit tvungen att hitta egna ord för flera arbetsmoment. Vi som nu spinner lånar ord och uttryck från engelskan, eller gör svengelska av dem t.o.m. när det finns etablerade svenska ord som "slända" (kallas t.ex. "spindel", "bobin" i stället för "rulle", "plaija" i ställe för "tvinna" osv. Jag kan tänka mig att problemen är de samma överallt där spinningen inte förekommit kontinuerligt. Å ena sidan kan man tycka att det är synd att det egna språket inte upplevs som tillräckligt bra eller fint, å andra sidan har lånord alltid förekommit, och gamla ord har ersatts med nya.

För mig är boken även av intresse genom de beskrivningar av spinntekniker som finns i den. Det är befriande att läsa att alla de 18 spinnerskor Anna Ekerwald dokumenterar spinner olika. Som spinnare får man ibland höra att man spinner fel, eller "inte som mamma". Man kan förstås förklara att mamma kanske spann ett annat slags garn eller av andra fibrer, men det känns lite tröttsamt när man gjort det hundratals gånger. Med internet kom vår insikt om hur olika man kan spinna, men den möjligheten hade jag inte i mitten på 90-talet. Därför var Anna Ekerwalds bok ett bra stöd för mig när jag började spinna för publik.




Kun Anna Ekerwaldin kirja "Spinna med slända, spinnteknik på det grekiska fastlandet och Peloponnesos" ilmestyi 1994, olin keskittynyt oppimaan kehruuta vanhalla rukilla jonka sain lainata naapurilta

Nyt kehrään värttinällä melkein joka päivä, ja kirja tuntuu taas ajankohtaisemmalta. Kaukolainasin sen ensin, muta sitten löysin sen Slöjdmagasinetista ja ostin sen. Kuinka ihana kirja tämä on! Voi vain toivoa että energia millä Anna Ekerwald ajaa pitkin Kreikkaa ja Peloponnesosta olisi myös itselläni. Hän kertoo lyhyesti mutta elävästi kehrääjistä joita hän tapaa.

Anna Ekerwaldilla on sama ongelma kuin nykypäivän kehrääjillä: ammattisanasto. Hän joutuu keksimään omia sanoja työvaiheille, joille ruotsinkielisiä sanoja ei ole. Tämän päivän kehrääjät lainaavat termejä englanninkielestä, tai muodostavat "svengelska"-sanoja silloinkin, kun vakiintunut ruotsinkielinen sana on olemassa. Samaa ilmiötä voi havaita suomeksi. Toisaalta voi ajatella että on surullista että oma kieli koetaan huonompana tai vähemmän hienona kuin englanninkieli, toisaalta lainasanoja on aina esiintynyt, ja uudet sanat ovat korvanneet vanhoja.

Minulle kirja on mielenkiintoinen myös siksi, että siinä kuvataan eri kehruutapoja. Kaikki 18 kehrääjää joita Anna Ekerwald kuvaa, kehräävät eri tavalla. Tämä on vapauttavaa. Kehrääjänä saa usein kuulla että kehrää väärin, tai että "äitini ei kehränyt noin". On rasittavaa selittää aina uudestaan ja uudestaan että äiti ehkä kehräsi erityyppistä lankaa, tai eri kuiduista. Nykyään näemme internetistä kuinka monella eri tavalla voi kehrätä. Tätä mahdollisuutta minulla ei ollut 90-luvun puolivälissä. Anna Ekerwaldin kirja antoi minulle tukea ja turvaa kun rupesin kehräämään työnäytöksissä.