Vad glada vi är att det inte var hårddisken

Krasch - eller snarare ett litet "fräsping" - en dag i förra veckan: tidernas blixt från en nästan klar himmel. Min arbetskamrat som körde genom vår dal på väg till havet för att öva nåt som frivilliga räddningsväsendet övar (båt och massa utrustning och ramla överbord och ta sig upp igen och sånt ingår), såg den och förundrades över mäktigheten när den rusade fram över dalen och tog moderkortet i vår bordsdator. Jag stod en bit från datorn och funderade om jag borde dra ur lite sladdar, men jag hann ju inte. Jag duckade faktiskt, fast det hade nog inte haft minsta lilla verkan om det varit mig blixten var ute efter, för den var redan på andra sidan skogen vid det laget. Jag hörde det där ljudet som när en glödlampa går sönder och tänkte "var det datorn?"

Tur att vi har Mårten på Motos Elektronik, som fixar sånt där. Och att hårddisken är sitt gamla, trevliga fotofullproppade jag. Nu tittar jag på en hög sladdar, som skall stoppas i här och där. Jag är så glad att det är så få sladdar här hemma. Sladdarna påminner mig om en dag på jobbet för några år sedan när jag kände mig stressad medan jag kröp omkring under några bord och försökte hitta alla sladdar och stoppa i dem på de rätta ställena. "Å va i härrans namn jä to då?" översatt till standardsvenska "Och vad i herrans namn gör du då?" frågade en bekant röst bakom mig, det var min dåvarande chef, vår förra kommundirektör som stod och betraktade arbetet på biblioteksgolvet.

Visst har vi en extern hårddisk som backup här hemma. Men den hade rensat sig dagen före av någon anledning, och jag skulle göra något åt saken dagen då blixten dök upp. Åh, alla mina foton av textilgrejer! Tänk att jag aldrig får någon ordning på dem. Folk och fä finns i andra människors datorer, men mina fibrer, garner, handarbeten, de finns bara i vår dator, och så några på flickr och Picasa, och på nån CD. Usch så bedrövligt.

Ja vad jag svarade min chef? "Jag jobbar, jag är ju chef på det här stället för attan!" på stadssvenska, jag är ju född i staden jag.

Äntligen kom jag iväg till Stundars

För många år sedan spann jag på Stundars ibland, men sedan hade jag inte tid med det mera. Stundars är ett museiområde, så helst skall man använda gamla redskap och arbetsmetoder. Jag tog i alla fall med mig mina nya sländor, eftersom jag inte äger någon som skulle kunna defininieras som gammal, undantaget min afrikanska stödda bomullsslända. Jag hade tänkt ta upp spinnandet på Stundars i nästa år när jag har mera tid, men tänkte att en dag kan jag nog spinna. Det var riktigt roligt igen. Framför allt är det roligt att träffa andra, som korgmålarmästare  Doris Bengs som jag fick åka tillsammans med.

Frida Paulin, Stundars grand old lady vad spinning och knyppling angår, spann på en spinnrock från Vörå, som jag tror har årtalet 1884 målat på bänken. Spinnrocken är grön med rödbruna detaljer, väldigt vacker, men lite trött och skev. Frida spann ett vackert, vitt, jämnt garn av rätt grov milt tvättad ull som hon måste karda själv eftersom hon var ensam i dag. Frida spann med halvlångt drag, det typiska "arbetsdraget" för den här typen av kardad ull. Frida har en spinnrytm som verkar självklar, men tro mig, det tar tid att träna upp en sådan självklarhet.

Till vänster bredvid Frida står en skrubbstol, grovkardor, att öppna ullen med. Till höger syns den öppna spisen, där det denna kyliga dag brann en brasa. Högsängen med förhängen och kärlhylla är typisk för våra trakter. Den är bäddad med vävda täcken i munkabälte (tror jag) och lakan med knuten frans. I taket hänger torkade rådbröd, stapelfödan under århundraden. Brödet blev så hårt när det torkade, att man hade en miniatyrhyvel att hyvla loss spånor med. Dem gav man åt sådana vars tänder inte klarade att tugga brödet.

Till min glädje dök Malin upp med sin Ladybug, utrustad med spinnväska full med trevliga spinngrejor som jag inte hann titta så värst mycket på. Det är väldigt bra att hon får spinna på Ladybugen på Stundars, för högrocken är faktiskt en äldre typ av spinnrock än den snedrock som Frida spinner på. Högrocken konkurrerades ut av snedrocken i Finland under slutet av 1700-talet, men har använts och förbättrats i Mellaneuropa och USA hela tiden. Schacht Ladybug är en modern version av högrocken, med bl.a. mer ergonomisk trampteknik: två trampor. Kolla också in Malins snygga sockor! Bakom Malin står bondstugans andra högsäng, också den bäddad med förhängen och fransalakan, och ett rött täcke vävt i det typiska Svensk-Österbottniska munkabältet. Jag har ett likadant, som min farmor vävt.

Det var skoldag på Stundars. 350 elever och 120 lärare sprang runt i stugorna på området och tittade på olika slöjd- och hantverkstekniker. De flesta kom från Vasa, men där var också ett par engelska, tyska och internationella skolgrupper. Inte hinner man lära någon att spinna under sådana förhållanden, men lite får de pröva på om de vill. Det här är en flicka som tyckte att twisty stick och ull är jättekul!

Socker på botten: titta på Frida som kardar på sina handkardor! Jag är ganska avundsjuk på hennes kardteknik. Jag har aldrig lärt mig karda på handkardor. Jag får inte till de vackra rullarna, fast jag i teorin vet hur det ska göras. Tyvärr glömde jag att fotografera hennes kardrullor, som hon prydligt lade i en korg.

Krusidullmössa - Frillhat

I papplådan med getingboet (skrolla nedåt på bloggen så hittar du det) fanns en del monteringsjobb och några handspunna garner, och den här mössan som jag inte alls gillade när jag fått den klar för runt åtta år sedan. Nu tyckte jag den var riktigt rolig, dessutom passar den mig. Jag hade inte tänkt blogga om den här mössan nu, men jag kan inte låta bli efter att ha läst Caprifools blogg för en stund sedan: titta på hans ljuva babymössa :)

In the cardboard box with the wasp's nest (scroll down on the blog and you'll find it) there were some UFOs that need finishing, handspun yarns, and this hat that I didn't like at all when I had finished it about eight years ago. Now I thought it was quite fun, and besides it fits me. I had no intention to blog about this hat now, but after having read Caprifool's blog for today I just had to! Isn't that baby hat cute :)

Garnerna är mina egna handspunna. Det svarta är llama och silke, som jag fått i en swap av min vän Kris i Colorado. Llamaullen kom från hennes egen unga llama, och den är mycket mjuk och förstås väldigt varm. Jag minns att jag ville ha ett ganska grovt, tvåtrådigt garn för att få fram strukturen i fibrerna. Det mångfärgade spann jag entrådigt av en batt jag hittade på någon mässa.

The yarns are my own hand spun. The black yarn is llama and silk I got in a swap from my friend Kris in Colorado. The llamawool came from her own young llama, and it's very soft and warm. I remember I wanted a rather thick, twoply yarn that would show the structure of the fibers. The multicolor yarn I spun singles from a batt I found at a trade fair.

Trumpetfåglarna - The Trumpet Birds

Årets ungkarlar går omkring och stärker sig inför nästa års parbildning. I fjol var de tre stycken. De kommer väldigt tidigt på våren. Jag undrar vad tranor äter när det är snö och is på marken? På bilden reser de fjädrarna på hjässan och trumpetar åt en kråka, som vågat komma för nära. Jag älskar deras ljud.

This year's bachelors wander on the fields gathering strength. Next year they will try to find wives. Last year there were three of them. They come very early in spring. I wonder what crane birds eat when the ground is covered with ice and snow? At the picture they raise the feathers on their heads and trumpet at a crow which came to close. I love their sound.

Det ser ut som om någon sitter på åkern?

Och vem är det som sitter på åkern? Jag tittar ofta ut genom fönstret, det händer alltid något, om inget annat så skiftar ljuset. Det här är vår Pitkäkinttu Pupu. "Vem har varit här då?", ser han ut att undra. Nej, jag kan inte svära på att Pitkäkinttu Pupu är en "han".

Pitkäkinttu Pupu har långa ben. De rör sig med obegriplig fart om han blir skrämd. Men nu skuttar han lugnt iväg över åkern. Idiotprogrammet i kameran fångar honom galant. Intelligent auto, lär det heta, det där programmet.

Nu ser det litet grönare ut. Här kan Pitkäkinttu Pupu gömma sig, men han bör nog se upp. Räven brukar springa i diket där björken växer. En sommarnatt för många år sedan tittade jag ut en natt i juni. Åkern var grön, och där sprang den röda räven, som en syn ur en vision om en tavla.

Pitkäkinttu Pupus svans signalerar något jag inte kan tyda. Hans svans och hans öronfläckar syns väldigt tydligt också i svagt ljus. Och björken, den skulle min morfar ha ansett vara den definitiva botten för en bonde. Åkerkanterna skall hållas rena, allt annat är slarv, sades det på 50-talet. Nu sparar bönderna buskar och små träd åt fåglarna. Den här åkern skall ännu harvas och sås. Vi är långt norrut, ännu är det inte för sent att så.