To my English readers: this is a story about my Shetlandtrip in August this year. Writing this in English also is a bit more than I have time for, but please read Liz Lovick's blog if you want to know what we where doing during the amazing trip:
Northern Lace
Mary Kay visar en av sina halsdukar
Under våren 2010 började en Shetlandsresa detaljplaneras för de stickare och spinnare som anmält sitt intresse i början av året. Resan skulle bli en fortsättning på UK KnitCamp i Skottland. Vi var till slut aderton personer från USA, England/USA, Northumberland, Scotland (måste hålla tungan rätt här och inte kalla dem alla "England"), Irland/USA, Danmark, Holland, Canada, Tyskland och Finland som glada i hågen styrde kosan till Aberdeen från Stirling för att ta nattfärjan till Lerwick på Shetland via Orkney. Det var en lugn natt, och de flesta sov när vi lade till en liten stund vid kajen i Kirkwall. På morgonen vaknade vi i Lerwick, fick busstransport till Queens Hotel vid kajkanten mitt i stan. Malin, Sarah och jag hade delat hytt på båten och nu skulle vi dela rum i en vecka - på fjärde våningen (tror jag, jag kom aldrig underfund med arkitekturen i det här gamla, härliga huset) utan hiss. Pust. Och pust.
Vår reseledare Liz Lovick fick omedelbart ordning på oss. Hon gjorde klart att alla förseningar skulle straffas med att man stod kvar och tittade efter bussen eller taxin. Vårt program delades ut i ett ex per person, och något nytt skulle vi inte få om vi tappade bort det. Vi trodde henne. Hon var mycket vänlig och bestämd, och vi var vuxna mänskor med en klart uttalad avsikt: få ut mesta möjliga av resan. Så vi tog vårt ansvar och uppförde oss väl. Det lönade sig. Under veckan som följde blev vi alla djupt imponerade av denna engelska dam, som funnit sitt hem på Orkney och som har textilkunskaper av sällan skådat slag. När hon talade till publik använde hon en klar, distinkt röst, som passade mycket väl ihop med hennes sällsynt vackra engelska språk.
Liz visar en tröja stickad i Fair Isle-teknik
Vi började lita på varandra, vi började gilla varandra, vi hjälpte varandra, vi skrattade ibland så tårarna rann, och vi fick en otrolig upplevelse. Tidtabellen höll. Ingen stress, ingen nervositet, god tid för måltider, förflyttningar från en plats till en annan, shopping, och framför allt: kurser och utflykter. Vi hade förskräckligt roligt. Vi stickade överallt: restauranger, museer, bussar, pubar, och på kursstället som fanns mitt i Jamieson & Smiths butik fylld med garner, mönster, kits, fibrer och redskap från golv till tak. Gissa om vi började snegla på hyllorna när inspirationen slog till under kurserna... om du också vill snegla lite så kan du göra det här:
Jamieson & Smith
Här stickar vi shetlandsspets
Oliver Henry och en bråkdel av ullen. Piscis sliter sitt hår i förundran
Första dagen på J&S gick vi in via rummet där ullen sorteras. Det här gänget fnös inte åt lukten av otvättad ull. Ingen var rädd för att bli smutsig. Ingen ojade sig eller klagade. Det kändes overkligt, men den här inställningen kom att prägla hela gruppen under veckan som följde. Ingen var rädd för att bli våt eller lerig, ingen klagade på vädret, maten eller sevärdheterna. Efter ett par dagar hade alla anammat Malins och Sarahs kommentar så fort de såg ett får (det finns MÅNGA får på Shetland): "bääääää" sagt med darr på stämman. Alla ord som börjar med bä, som bad = dålig började uttalas med darrande bääää. Malin har nu spridit sin "bäääd humor" över hela världen :)) Senare kom hennes sh-humor till uttryck i en mängd sje-ljud i stället för s shom ett uttryck för hur det shkulle låta om man dricker för mycket shingle malt whishky. Vilket ingen hann göra! Titta här vad Malin och Sarah underhöll mig med på färjan under hemresan när sjögången var rätt grov och många blev sjösjuka:
Sheep Shoap Shop Wash Shut
Jag hann inte ens till spritbutiken för att köpa den utlovade flaskan åt min man, och han bara skrattade åt mig! Jag älskar den mannen :)
Det överväldigande ullförrådet har en imponerande husbonde: Oliver Henry. Där stod han mitt i ett berg av nyklippt ull, tusentals kilo som hade kommit in medan han var i Stirling veckan före vår resa. Han höll gladeligen en ny föreläsning och visning för oss, fast han redan gjort det i Stirling på en Spin Night. Vårt begär efter good fleece blev övermäktigt. Jag stod ut i flera dagar men sista dagen gav jag efter och köpte en fäll som Oliver rensade ren från allt som inte var "superior". Och det var mycket. Shöta öde shå mycket ull han shlängde i en shärshild låda för shig. Det som blev över var det han ville sälja åt mig. Ullen skall spinnas färsk, för lanolin stelnar med tiden och det blir allt svårare och till sist omöjligt att spinna den supertunna tråd som används i Shetlandssjalarna. Vi fick också provspinna tvättad och kammad ull, och det gick inte att spinna lika tunt som den otvättade, det kunde vi snabbt konstatera. Det är en bråkdel av ullen som klassificeras som superior, bara några tusen kilo per år. Det räcker inte alls till för den efterfrågan som finns runtom i världen.
En del av den bruna ullen, och till vänster superior vit ull. Där plockade jag ut en fäll åt mig
Vi gick en kurs i spetsstickning för Mary Kay, en av shetlandsstickningens grand old ladies. Hon är över åttio nu, och hennes kunskap är gedigen. På några timmar lyckades hon visa oss så mycket att jag tror de flesta av oss vågar ta itu med den shetländska true lace, alltså spets som stickas på båda sidorna med mycket tunt garn i rätstickning. Det är ofta ett entrådigt garn. Den ull som som väljs till dessa garner är medellång, med jämn stapel och jämn kvalitet utan svaga partier i fibern. Jag och ett par till stickare valde J&S Cobweb garn, ett entrådigt garn som är något grövre än de handspunna garnerna. J&S har också ett utmärkt tvåtrådigt sjalgarn. Nancy Bush använder det i sina Estlandssjalar, och jag såg henne och Oliver försjunkna i ett koncentrerat samtal i Stirling.
Shetlandsgarnerna är annorlunda än allt annat jag stickat med. På 1970-talet fanns det ett litet spinneri i Finland, Ekenäs Garn, som spann ett liknande garn av finsk lantrasull, men sådan ull finns inte längre här så vitt jag vet. Garnet har en märklig strävhet som påminner om tweed men som samtidigt är mycket mjukt, och som blir ännu mjukare när man använder plagget. Det finns en finsk textildesigner, Maisa Tikkanen, som låter spinna upp ett liknande garn av finsk ull för sina produkter på Pirtin Kehräämö, men man får inte köpa de garnerna någon annanstans än av henne själv. Shetlandsfåren och den finska lantrasen hör till samma rasgrupp, de nordiska kortsvansade fåren. Deras ull liknar avlägset varandra, men den shetländska "improved" (förbättrad) ullen är i en klass för sig. Det finns ingenting motsvarande någonstans i världen.Jag återkommer till shetlandsullen när jag fått min fäll från J&S.
Mary Kay med sin lilla nätta spinnrock med hög utväxling.
Jag såg många sådana små spinnrockar på Shetland
Mary lät mig prova spinnrocken, och jag lyckades genast dra av hennes fina tråd. Hon hade väntat sig det, och hade därför lagt en bit papper på rullen så att hon skulle kunna hitta tråden igen :) Jag hittade den inte fastän jag gjorde ett tappert försök.
En av montrarna i Unst Heritage Centre
Shetlandsspetsen stickas i rätstickning. Det är förklarligt, dels pga det entrådiga garnet som vrider sig mindre i rätstickning än det skulle göra i slätstickning, dels för att det går fortare, och för att stickningen blir likadan på båda sidorna. De shetländska stickerskorna stod för en stor del av inkomsterna i familjen, och tvärt emot vad som ofta påstås var det inte de fattigaste som stickade sjalarna av cob web garn. Deras händer var för grova, de kunde inte handskas med de finaste garnerna. Hap-sjalarna stickas ofta i naturfärgerna brunt, grått och vitt och i vågmönster. Du kan se en sådan till vänster på fotot ovan. De här sjalarna stickas oftast av lite grövre garn.
Vad mera gjorde vi? Tja, vi åt. Mängder. Den skotska-shetländska frukosten inbegriper fisk, t.ex. lättrökt varm kolja (läcker), äggröra, korv (mycket god), bacon (läcker), kippers (utsökt, om man kan säga så om rökt, stekt sill med skirat smör), faktiskt haggis ibland (ätbar, det är ju ett slags korv), rostat bröd med smör eller sylt (många sorter), olika slags yoghurt, mysli, flingor, riscrisp, te, kaffe, juice... Lunchen kan vara t.ex. crabsticks med chips (mycket gott nere i Lerwicks hamn i ett litet snabbmatskök), eller soppa med bröd, eller fish and chips, eller hamburgare... Middagen kan man med fördel börja med en förrätt bestående av kallrökt lax (utsökt) och sallad, huvudrätt av shetländskt lamm (finns det månne jobb för mig på Shetland??), efterrätten, tja, Sticky Toffee Pudding med glass eller Puffin Poo Eton Mess (tror jag). Sedan kan man gå till puben och stärka sig med ale från Orkney, rekommenderas varmt. Hm, jag åt haj för första gången i mitt liv. Gott men ingen höjdare. Så fanns det mängder av choklad... en afternoon chocolate menu med en halv liter tjock kakao serverad med praliner, tjocka skotska kex doppade i choklad, och några överdimensionerade chokladknappar. Vi var i sockerfylla hela gänget. Man kan bli utslagen för mindre, och jag har en stark känsla av att Liz hade planerat det här för att hålla oss på mattan. Vi orkade inte rulla av den.
Fish and chips. Jag döpte den här till Nessie. Tallriken är faktiskt rätt stor...
Sticky Toffee Pudding
OK, vi hade fler kurser. Vi gjorde utflykter också. Det finns massor att berätta, så jag återkommer många gånger om Shetland. Men en trevlig följd av resan vill jag ännu berätta om här: gruppen verkar rätt enig om att vi skall fortsätta göra något tillsammans, och det mest troliga just nu verkar vara en KAL av något slag. Vi lägger också upp några av våra säkert tiotusentals foton på nätet. Dem hittar man genom de länkar som finns i vårt forum på Ravelry.