Spets från Shetland

Detalj av spetssjal i Shetland Museum, Lerwick

Miljoner och åter miljoner maskor. De shetländska kvinnorna har producerat sådana mängder stickade sjalar, halsdukar, tröjor, vantar, sockor, mössor, och underkläder att blotta tanken får mig att hisna. Under min Shetlandsresa såg jag så mycket skickligt stickat på museer och i butiker att det är en omöjlighet att visa ens en bråkdel.

Men den shetländska spetsstickningen vill jag visa nu, medan jag väntar på att mitt spinnmaterial skall anlända från England. Titta på bilden av sjalen ovan. Den ser ut som sydd spets, men den är stickad i handspunnet cob web garn av shetlandsull och stickad med så tunna stickor att det verkar omöjligt. Men jag har sett Liz Lovick spinna en tråd lika tunn som sytråd, perfekt jämn och så stark att den klarar att härvlas, tvättas, stickas och blockas som entrådigt garn.

Mitt pekfinger som mått för hur fin spetsen är

Denna spets är stickad av grövre garn med grövre stickor

För ett antal år sedan hittades ganska många bortglömda spetsar i ett hus på Unst, där de skickligaste spetsstickerskorna fanns. Spetsarna kunde delvis restaureras och finns nu på Unst Heritage Centre:

Många sjalar är väldigt stora, ofta kvadratiska, och bärs t.ex. vikta på snedden som en trekantssjal.

Sjalen som Liz visar är stickad av damen bredvid henne, jag tror hon heter June. Hon jobbar på Jamieson & Smith i Lerwick. Det finns fortfarande många skickliga stickare på Shetland, men den riktigt fina tråden är svår att hitta. Det Cob Web Yarn som spinns för J&S är mycket grövre än de flesta handspunna garnerna, men ändå ett väldigt bra garn som är trevligt att sticka.

De shetländska spetsarna stickas i rätstickning (garter stitch). Plaggen blir likadana på båda sidorna, och håller formen bättre än i slätstickning. Man stickade, och stickar fortfarande, med fyra eller fem långa stickor och stickbälte. Stickerskorna kommer upp i otroliga hastigheter. Jag såg ingen spetsstickerska i arbete, vilket var lite synd, men jag såg en expert sticka Fair Isle. Jag återkommer till det i ett annat inlägg.

Närbild på den fyrkantiga sjalen som June stickat

Den här lilla tröjan tror jag finns på Hoswick Visitor's Centre i södra Shetland. Det finns stickade plagg överallt på Shetland, i kaféer, restauranger, butiker, och förstås i museerna.

Några länkar:
Shetland Museum
Hoswick Visitor's Centre
Unst Heritage Centre
Heirloom Knitting
Liz Lovicks pdf om spetsar i Europa
Jamieson & Smith

Det finns mycket material om de shetländska spetsarna, så det är inget problem att hitta mönster. Visst kan man sticka dem i ett annat garn än det som används på Shetland, men man bör välja ett tunt garn som låter sig blockas och som håller formen efter blockningen. Det är förstås viktigt att provsticka, tvätta och blocka för att se hur mönstret gör sig med olika stickor. Mönstret skall framträda bra. Ett gott råd är nog att börja med en liten halsduk :)

Shetland

To my English readers: this is a story about my Shetlandtrip in August this year. Writing this in English also is a bit more than I have time for, but please read Liz Lovick's blog if you want to know what we where doing during the amazing trip: Northern Lace

Mary Kay visar en av sina halsdukar

Under våren 2010 började en Shetlandsresa detaljplaneras för de stickare och spinnare som anmält sitt intresse i början av året. Resan skulle bli en fortsättning på UK KnitCamp i Skottland. Vi var till slut aderton personer från USA, England/USA, Northumberland, Scotland (måste hålla tungan rätt här och inte kalla dem alla "England"), Irland/USA, Danmark, Holland, Canada, Tyskland och Finland som glada i hågen styrde kosan till Aberdeen från Stirling för att ta nattfärjan till Lerwick på Shetland via Orkney. Det var en lugn natt, och de flesta sov när vi lade till en liten stund vid kajen i Kirkwall. På morgonen vaknade vi i Lerwick, fick busstransport till Queens Hotel vid kajkanten mitt i stan. Malin, Sarah och jag hade delat hytt på båten och nu skulle vi dela rum i en vecka - på fjärde våningen (tror jag, jag kom aldrig underfund med arkitekturen i det här gamla, härliga huset) utan hiss. Pust. Och pust.

Vår reseledare Liz Lovick fick omedelbart ordning på oss. Hon gjorde klart att alla förseningar skulle straffas med att man stod kvar och tittade efter bussen eller taxin. Vårt program delades ut i ett ex per person, och något nytt skulle vi inte få om vi tappade bort det. Vi trodde henne. Hon var mycket vänlig och bestämd, och vi var vuxna mänskor med en klart uttalad avsikt: få ut mesta möjliga av resan. Så vi tog vårt ansvar och uppförde oss väl. Det lönade sig. Under veckan som följde blev vi alla djupt imponerade av denna engelska dam, som funnit sitt hem på Orkney och som har textilkunskaper av sällan skådat slag. När hon talade till publik använde hon en klar, distinkt röst, som passade mycket väl ihop med hennes sällsynt vackra engelska språk.

Liz visar en tröja stickad i Fair Isle-teknik

Vi började lita på varandra, vi började gilla varandra, vi hjälpte varandra, vi skrattade ibland så tårarna rann, och vi fick en otrolig upplevelse. Tidtabellen höll. Ingen stress, ingen nervositet, god tid för måltider, förflyttningar från en plats till en annan, shopping, och framför allt: kurser och utflykter. Vi hade förskräckligt roligt. Vi stickade överallt: restauranger, museer, bussar, pubar, och på kursstället som fanns mitt i Jamieson & Smiths butik fylld med garner, mönster, kits, fibrer och redskap från golv till tak. Gissa om vi började snegla på hyllorna när inspirationen slog till under kurserna... om du också vill snegla lite så kan du göra det här: Jamieson & Smith

 Här stickar vi shetlandsspets

Oliver Henry och en bråkdel av ullen. Piscis sliter sitt hår i förundran

Första dagen på J&S gick vi in via rummet där ullen sorteras. Det här gänget fnös inte åt lukten av otvättad ull. Ingen var rädd för att bli smutsig. Ingen ojade sig eller klagade. Det kändes overkligt, men den här inställningen kom att prägla hela gruppen under veckan som följde. Ingen var rädd för att bli våt eller lerig, ingen klagade på vädret, maten eller sevärdheterna. Efter ett par dagar hade alla anammat Malins och Sarahs kommentar så fort de såg ett får (det finns MÅNGA får på Shetland): "bääääää" sagt med darr på stämman. Alla ord som börjar med bä, som bad = dålig började uttalas med darrande bääää. Malin har nu spridit sin "bäääd humor" över hela världen :)) Senare kom hennes sh-humor till uttryck i en mängd sje-ljud i stället för s shom ett uttryck för hur det shkulle låta om man dricker för mycket shingle malt whishky. Vilket ingen hann göra! Titta här vad Malin och Sarah underhöll mig med på färjan under hemresan när sjögången var rätt grov och många blev sjösjuka: Sheep Shoap Shop Wash Shut

Jag hann inte ens till spritbutiken för att köpa den utlovade flaskan åt min man, och han bara skrattade åt mig! Jag älskar den mannen :)

Det överväldigande ullförrådet har en imponerande husbonde: Oliver Henry. Där stod han mitt i ett berg av nyklippt ull, tusentals kilo som hade kommit in medan han var i Stirling veckan före vår resa. Han höll gladeligen en ny föreläsning och visning för oss, fast han redan gjort det i Stirling på en Spin Night. Vårt begär efter good fleece blev övermäktigt. Jag stod ut i flera dagar men sista dagen gav jag efter och köpte en fäll som Oliver rensade ren från allt som inte var "superior". Och det var mycket. Shöta öde shå mycket ull han shlängde i en shärshild låda för shig. Det som blev över var det han ville sälja åt mig. Ullen skall spinnas färsk, för lanolin stelnar med tiden och det blir allt svårare och till sist omöjligt att spinna den supertunna tråd som används i Shetlandssjalarna. Vi fick också provspinna tvättad och kammad ull, och det gick inte att spinna lika tunt som den otvättade, det kunde vi snabbt konstatera. Det är en bråkdel av ullen som klassificeras som superior, bara några tusen kilo per år. Det räcker inte alls till för den efterfrågan som finns runtom i världen.

 En del av den bruna ullen, och till vänster superior vit ull. Där plockade jag ut en fäll åt mig

Vi gick en kurs i spetsstickning för Mary Kay, en av shetlandsstickningens grand old ladies. Hon är över åttio nu, och hennes kunskap är gedigen. På några timmar lyckades hon visa oss så mycket att jag tror de flesta av oss vågar ta itu med den shetländska true lace, alltså spets som stickas på båda sidorna med mycket tunt garn i rätstickning. Det är ofta ett entrådigt garn. Den ull som som väljs till dessa garner är medellång, med jämn stapel och jämn kvalitet utan svaga partier i fibern. Jag och ett par till stickare valde J&S Cobweb garn, ett entrådigt garn som är något grövre än de handspunna garnerna. J&S har också ett utmärkt tvåtrådigt sjalgarn. Nancy Bush använder det i sina Estlandssjalar, och jag såg henne och Oliver försjunkna i ett koncentrerat samtal i Stirling.

Shetlandsgarnerna är annorlunda än allt annat jag stickat med. På 1970-talet fanns det ett litet spinneri i Finland, Ekenäs Garn, som spann ett liknande garn av finsk lantrasull, men sådan ull finns inte längre här så vitt jag vet. Garnet har en märklig strävhet som påminner om tweed men som samtidigt är mycket mjukt, och som blir ännu mjukare när man använder plagget. Det finns en finsk textildesigner, Maisa Tikkanen, som låter spinna upp ett liknande garn av finsk ull för sina produkter på Pirtin Kehräämö, men man får inte köpa de garnerna någon annanstans än av henne själv. Shetlandsfåren och den finska lantrasen hör till samma rasgrupp, de nordiska kortsvansade fåren. Deras ull liknar avlägset varandra, men den shetländska "improved" (förbättrad) ullen är i en klass för sig. Det finns ingenting motsvarande någonstans i världen.Jag återkommer till shetlandsullen när jag fått min fäll från J&S.

 Mary Kay med sin lilla nätta spinnrock med hög utväxling. 

Jag såg många sådana små spinnrockar på Shetland

Mary lät mig prova spinnrocken, och jag lyckades genast dra av hennes fina tråd. Hon hade väntat sig det, och hade därför lagt en bit papper på rullen så att hon skulle kunna hitta tråden igen :) Jag hittade den inte fastän jag gjorde ett tappert försök.

En av montrarna i Unst Heritage Centre

Shetlandsspetsen stickas i rätstickning. Det är förklarligt, dels pga det entrådiga garnet som vrider sig mindre i rätstickning än det skulle göra i slätstickning, dels för att det går fortare, och för att stickningen blir likadan på båda sidorna. De shetländska stickerskorna stod för en stor del av inkomsterna i familjen, och tvärt emot vad som ofta påstås var det inte de fattigaste som stickade sjalarna av cob web garn. Deras händer var för grova, de kunde inte handskas med de finaste garnerna. Hap-sjalarna stickas ofta i naturfärgerna brunt, grått och vitt och i vågmönster. Du kan se en sådan till vänster på fotot ovan. De här sjalarna stickas oftast av lite grövre garn.

Vad mera gjorde vi? Tja, vi åt. Mängder. Den skotska-shetländska frukosten inbegriper fisk, t.ex. lättrökt varm kolja (läcker), äggröra, korv (mycket god), bacon (läcker), kippers (utsökt, om man kan säga så om rökt, stekt sill med skirat smör), faktiskt haggis ibland (ätbar, det är ju ett slags korv), rostat bröd med smör eller sylt (många sorter), olika slags yoghurt, mysli, flingor, riscrisp, te, kaffe, juice... Lunchen kan vara t.ex. crabsticks med chips (mycket gott nere i Lerwicks hamn i ett litet snabbmatskök), eller soppa med bröd, eller fish and chips, eller hamburgare... Middagen kan man med fördel börja med en förrätt bestående av kallrökt lax (utsökt) och sallad, huvudrätt av shetländskt lamm (finns det månne jobb för mig på Shetland??), efterrätten, tja, Sticky Toffee Pudding med glass eller Puffin Poo Eton Mess (tror jag). Sedan kan man gå till puben och stärka sig med ale från Orkney, rekommenderas varmt. Hm, jag åt haj för första gången i mitt liv. Gott men ingen höjdare. Så fanns det mängder av choklad... en afternoon chocolate menu med en halv liter tjock kakao serverad med praliner, tjocka skotska kex doppade i choklad, och några överdimensionerade chokladknappar. Vi var i sockerfylla hela gänget. Man kan bli utslagen för mindre, och jag har en stark känsla av att Liz hade planerat det här för att hålla oss på mattan. Vi orkade inte rulla av den.

 Fish and chips. Jag döpte den här till Nessie. Tallriken är faktiskt rätt stor...

Sticky Toffee Pudding

OK, vi hade fler kurser. Vi gjorde utflykter också. Det finns massor att berätta, så jag återkommer många gånger om Shetland. Men en trevlig följd av resan vill jag ännu berätta om här: gruppen verkar rätt enig om att vi skall fortsätta göra något tillsammans, och det mest troliga just nu verkar vara en KAL av något slag. Vi lägger också upp några av våra säkert tiotusentals foton på nätet. Dem hittar man genom de länkar som finns i vårt forum på Ravelry.

Hemma igen - Home again

Jag är hemma efter en vidunderlig resa. Medan jag hämtar energi för att tömma kameran kan ni läsa Liz Lovicks blogg om Shetland här: Northern Lace.

I'm home after an unbelievable trip. While I gather strength to empty my camera you can read Liz Lovick's blog about the Shetland trip here: Northern Lace.

Ska jag packa den allra pyttelillaste sländan?

Jaha, nu ska det alltså packas på riktigt. Hittills har min kappsäck innehållit de här två kompisarna:

När Nina hämtar sitt garn har hon alltid en trevlig present med sig. I år var presenten det vackra nålbrevet gjort av Kerstin Sapire i skinn, filt och strutsägg. Boken köpte jag på en bokmässa för några år sedan. Den är också i skinn, inbunden för hand och med en liten sten på pärmen. Visst är ju de här två perfekta reskompisar! Om jag har tur och lyckas ta mig fram till stickguruna så kanske boken äntligen får ett par autografer :)

Men troligen behövs det lite mer grejer för en resa på två och en halv vecka i skiftande klimat. Varmvattenflaskor talar de om på forumet i Ravelry. Varmvattenflaska. Har jag ens sett en sådan? Jag tar långkalsonger i stället. SLÄNDOR. STICKOR: alla KnitPro + kablar och stoppar. VIRKNÅLAR. Det finns en butik för nödsituationer på Campus redan första dagen, med garn och det som kallas "the usual knitting paraphernalia". Det låter betryggande. Dessutom har vi två dagar tid för shoppande av allt jag glömt eller inte ids släpa på under flygresan.

Det lär finnas så mycket greenflies, som jag antar är nåt slags löss, att det inte går att andas utomhus. Nyckelpigorna har dött och kan därför inte äta upp lössen. Och om man beställer mat får man antagligen någonting annat än man trodde man skulle få. Det har jag lärt mig på forumen de senaste dagarna. Jag trodde Storbritannien var ett civiliserat land? Fast vi ska ju till den vilda delen Skottland.

Men jag tror att den lillaste minisländan stannar hemma, för jag kommer inte att ha tid att använda den. Den kom med posten i förrgår från MandaCrafts. Den har antik trissa från Mellanöstern i någon grön stenart, och nytt skaft gjort av Amandas man. Den spinner bomull bättre än någon annan av mina sländor. Titta vilken vacker liten slända:

Under sländan ser ni min Lace Ribbon Scarf, som jag stickar i vår Sjalkal. Det underbart mjuka och mycket blåa garnet har Caprifool färgat "finlandsblått" precis som jag ville ha det. Det är ett sockgarn, men jag vill ha den här färgen runt halsen. Etthundra procent Blue Faced Leicester-ull.

För två dagar sedan skedde det här:

En kaktus som jag räddade som litet skott i fjol belönade mig med två stora, kritvita, vaniljdoftande blommor. På jobbet för moderplantan ett tynande liv och sprider förtvivlat små skott omkring sig i hopp om ett bättre liv för dem. Nej, jag jobbar inte på just den avdelningen. Skulle jag göra det, hade kaktusen fått flytta hem till mig för länge sedan. Det är en sjöborrekaktus (Echinopsis) visste Ingrid, som ju har tumme på det här med suckulenter.

Nu ska jag bekänna något: jag grips ofta av en nästan obetvinglig lust att rädda kaktusar i butikerna. Om jag plockar upp en burk med en stackars kaktus klarar jag inte av att sätta ner den igen. Därför rör jag dem inte. På det första fotot syns en annan räddad kaktus. Jorden i burken var täckt av nåt slags svart konstgrus som var fastlimmat ovanpå jorden. Kan ni tänka er. Fastlimmat. Men de små kaktusbarnen var tuffa. De "gruskorn" jag inte lyckades få loss tog kaktusarna med sig bland sina taggar vartefter de växte. Sedan var det lätt att peta loss dem.

En hurja bra basist i ett hurja bra band

Om jag inte hade varit på väg åt annat håll, hade jag kommit till Sverige nåt tag de följande veckorna. På fredag 6 augusti äntrar min fantastiskt duktiga son Jukka Rintamäki scenen i Linköping. Han spelar bas i Reeperbahn tillsammans med Olle Ljungström och grabbarna på Forever Young 2010-festivalen. Det ni. Gå och lyssna ni som kan! Sex spelningar på olika håll de följande veckorna.

Donna Druchunas, Jared Flood, Deb Robson, Oliver Henry, Liz Lovick, Debbie Stoller

I'm sorry but there is no English today, as the following grew far beyond what I find reasonable to write about in two languages. But it's all about my trip to UK KnitCamp in August, and why I chose the teachers and classes I was also lucky to get. I will blog about the trip in English later, do look out for that :)

Nu verkar mitt program för KnitCamp vara klart. Shetlandsjalar med Donna Druchunas. Baby Surprize Jacket med Jared Flood. Spinning och stickning med Deborah Robson. Ullkunskap och spinning med Oliver Henry och Liz Lovick. Stickcafé med Debbie Stoller. Och så det stora tepartyt, den skotska middagen och den stora marknaden, och barbeque och party. Ravelryfolket valde att inte komma, men det verkar inte vara många som är upprörda över det. Fast det hade varit kul att se dem.

Det har varit många turer kring detta KnitCamp. Dollarkursen rasade och ställde till det. Det kom ett askmoln och ordnade om flygbokningar. Det började gå rykten som inte var trevliga. Men just nu ser programmet fantastiskt ut, och entusiastiska stickare och spinnare fyller Ravelrys forum med glada och förhoppningsfulla budskap. Textilföretagarna laddar upp med garn, fibrer och redskap. Vädret verkar bli uthärdligt. Kan man begära mer, så här i förväg?

Det har funnits massor av kurser och lärare att välja mellan. Jag hade tur och kom med på alla kurser jag ville gå på, och fick de lärare jag ville ha.

Jag är särskilt glad åt att det blev Donna Druchunas som övertog kursen om Shetlandsjalarna efter att Gudrun Johnston beslöt att inte komma. Jag har beundrat Donnas arbete med sticktraditioner i flera år. Hennes bok Arctic Lace är en guldgruva av mönster och kunskap. Den är också ett typiskt exempel på hur Deb Robson arbetar som redaktör. Boken är utgiven på Debs förlag Nomad Press, som specialiserat sig på kvalitativt högtstående textillitteratur utan glamour och glitter. Donnas nya bok Successful Lace Knitting, Celebrating the Work of Dorothy Reade finns förhoppningsvis att köpa i Stirling. Vi som stickat spets i årtionden är förstås väldigt nyfikna på den här boken, som hyllar den stickare som befriade oss från skrivna mönster och gav oss diagram. Boken innehåller mönster av bl.a. Evelyn A. Clarke, som jag tycker är en underbar designer med klara, enkla mönster som är så svåra att rita och så lätta att sticka. 25 % av inkomsten från boken går till myskoxprojektet, som är i desperat behov av pengar. Den här boken är utgiven av Martingale, och finns t.ex. på AdLibris. Titta på myskoxarna här: Muskoxfarm. Jag gillar också namnet på Donnas webplats, Sheep to Shawl. Det uttrycker ju nog samma sak som mitt eget bloggnamn, fast jag är mera vidlyftig :)

Deb Robson var och är en av mina stora förebilder både som spinnare och skribent. Hon var chefredaktör på Spin Off när jag började prenumerera på tidskriften på 90-talet. Andra som hon gett ut eller redigerat är Patricia Gibson Roberts och Alden Amos, två till av mina förebilder. Under något av de första åren som prenumerant på Spin Off fick jag en pen pal, Kris Paige, som ibland skrev i tidningen. Vi har fortsatt att brevväxla och ibland byta fibrer ända sedan dess. Tack vare Kris fick jag för många år sedan prova på llama, Polwarth, pygora, silkeblandningar. Titta på Debs blogginlägg från 29 juli om vargprojektet, som jag tycker är fasansfullt för att det behövs, och underbart för att det finns: Wolves. De kurser jag går på i Stirling handlar båda om Debs stora projekt, kartläggningen av fibrer från hotade fårraser. Vi är ju på väg mot en skrämmande likriktning av ullproduktionen för att fibrerna ska passa textilindustrin. Många av de fårraser som producerar fibrer som inte är så lätta att processa i industrin håller på att dö ut. Under sina sista år på Spin Off startade Deb ett projekt för att inventera fibrer från de här raserna. Nästa år kommer hennes bok med hundratals fiber- och spinnprover, och det handlar enbart om får från engelsktalande länder. Hur många tror ni det finns som inte kommer med? Jag har ingen aning, men det måste ju röra sig om hundratals det med. Jag tar med tre fiberprover från en hotad ras, ålandsfåret, som Deb ska få med sig hem. Jag har femton prover till som jag skickar henne under hösten.

Här följer en parentes om vargar:

(Vargfibrer har jag inte lyckats få tag i ännu. Är det någon av mina läsare som vet var man kan få vargull? Varg gull :) Jag har faktiskt klappat en varg. Det var i en vildmarkspark nåt hundratal km härifrån, i slutet på 70-talet. Vargar kan ha milda snälla ögon, men de är inte tama, tro inte det. Nu kan man inte komma så nära vargstängslet som då i parken i Ähtäri. Det händer att vargar vandrar igenom skogarna runt vår dal. Det får de gärna göra, men jag vill inte att de ska ta vår hund i brist på bättre mat. Faktiskt inte. Men jag skulle gärna möta en varg där ute, ensam, utan hunden. Jag trimmade hundar i tjugo år. När man får en hund på bordet första gången, måste man kunna läsa den inom tio sekunder. Sedan är det för sent. Jag blev biten två gånger, ena gången av en hund med öroninflammation, andra gången av en totalt livrädd liten hund. Jag hoppas att jag inte möter en sjuk eller livrädd varg.

Vad jag tycker om vargar och varghybrider? Vargar tycker jag om, varghybrider tycker jag inte om.)

Jared Flood är i mitt tycke en mästare med garn och mönster. Han kan ta fram ett garns själ på ett sätt som ingen annan jag känner till kan. Han håller flera kurser i Stirling, men jag valde Baby Surprise Jacket eftersom jag också är en stor beundrare av Elizabeth Zimmerman. Om ni kollar Franklin Habits blogg Panopticon, hittar ni litet tidigare i år ett inlägg om en eventuell film om Zimmerman av Scorzese. Hennes liv och hennes stickning är så fulla av dramatik och genialt skapande, att det faktiskt kan klämmas ihop till en Hollywoodfilm. Hurudan den blir, om den blir till, är förstås en helt annan sak. Jag har inte stickat någon Surprize Jacket tidigare, så det här kommer att bli jättekul!

Oliver Henry hittar man på Jamieson & Smith, som är huvudsponsorer för KnitCamp. Det han inte vet om ull lär inte vara möjligt att veta under en livstid, säger folk. Under en kväll får vi höra honom berätta om ullsortering, vad man ska tänka på när man har en fäll framför sig, hur man bäst spinner de fibrer man har valt. Och då handlar det förstås om Shetlandsull. Shetlandsfåret är en ras som numera finns i olika varianter. De har dubbel fäll och hör till de nordiska kortsvansade fårraserna. Oliver Henry assisteras av Liz Lovick, som också vet en hel del om spinning och garn.

Debbie Stoller har jag skrivit om här: Debbie Stoller. Nu får jag se och höra henne, på puben en kväll efter mycket stickande. Det blir verkligen roligt.

Mina reskamrater då, vad gör de? Olebrumm är ute i skogen tillsammans med 10 000 (tiotusen, jo just det) scouter på en jamboree, om hon inte blivit frisläppt vid det här laget. Shumke har anställts av KnitCamp och det var ju tur, för där behövdes verkligen en dam med glatt och friskt humör och nerver av stål och amerikansk det-här-fixar-vi-anda.

Det skulle ha varit ett par foton här på bloggen, men det är så mycket åska i luften att det är stört omöjligt att ladda upp foton. Det får bli en annan gång. Hoppas ni hade roligt ändå!