onsdag 8 september 2010

Spets från Alaska och Estland

Jag gick och lyssnade på en paneldiskussion om spetsstickning i Alaska, Estland och Shetland under UK KnitCamp 2010. Det var Donna Druchunas, Nancy Bush och Liz Lovick som berättade om sin forskning.

Liz Lovick, Nancy Bush, Donna Druchunas
Donna Druchunas bok Arctic Lace, Knitting Projects and Stories Inspired by Alaska's Native Knitters berättar om de underbara plagg som stickas i Alaska. Det är qiviut, bottenull från myskoxar, som används. De här spetsarna är mycket lätta och mycket varma.
Qiviut

Nancy Bush har redan länge skrivit om stickningen i Estland. För ett par år sedan kom hennes bok Knitted Lace of Estonia, Techniques, Patterns, and Traditions. Boken har just kommit på finska med titeln Pitsihuivit neuloen. Nancy hade med sig flera av sjalarna som finns i boken, men jag tror inte det här mönstret finns där:
Nancy Bush, ett konvaljemönster med nupps
Jag har inga foton att visa från Liz inlägg, eftersom hon inte hade några spetsar med sig utan visade foton. Men här är ett foto på henne själv i stället :) Titta på hennes fina namnskylt med lunnefågeln! Malin hade gjort sådana åt alla som skulle åka till Shetland efter KnitCamp.
Liz berättade en anekdot från en av sina resor. Någonstans i Ryssland eller Ukraina, jag minns inte vilket land det var, träffade hon spetsstickerskor. De kunde inte engelska, Liz kunde inte ryska. Men de kunde prata riktigt bra med hjälp av tecken och miner om sitt gemensamma intresse, spinning och stickning.

De här tre kvinnorna har gjort mycket för att sprida spetsstickningen utanför de områden där de traditionellt stickats. Nancy fick svara på en fråga om exploatering: anser hon att det hon och andra gör är till nytta för traditionen, eller exploaterar de det kunnande som finns? Nancy lät sig inte provoceras (och det var heller inte frågeställarens avsikt att provocera), utan berättade om det varma bemötande hon får i Estland när hon besöker stickare där. De anser att hon hjälper till att sprida och bevara kunskapen. Donna Druchunas var inne på samma linje. Hon har inte ett enda mönster som skulle ha gjorts av stickarna i Alaska i sin bok, eftersom de har copyright på sina mönster. Hon anser också att man skall respektera de stickare som arbetar med att göra nya mönster och med att bevara traditionen. Liz, Nancy och Donna nämnde Galina Khmeleva, som i sin dokumentation av de orenburgska sjalarna i bl.a. Gossamer Web's Design Collection också respekterar traditionen och stickarna. Liz gör ny design med rötterna i Shetland och Färöarna, men hon gör också mycket för att så många som möjligt skall lära sig att sticka de traditionella mönstren.

Själv tycker jag att det är viktigt att respektera det kunnande och oftast säkra estetiska seende som finns i många traditionella mönster och tekniker i hantverket. Det utvecklas hela tiden, och allt är inte bra. Så har det alltid varit. Man experimenterar, det som är bra blir kvar, det andra försvinner. Men jag är starkt emot att kalla något för "typiskt" för ett visst område om man ändrar på det mesta. I stickning gäller det garntyp, färger, stickfasthet, snitt på plagget. Det finns ibland aspekter man inte genast ser, som att ett visst plagg är ett uttryck för en etnisk identitet. I Finland händer det t.ex. att den traditionella samiska mansmössan används som reklam för det genuint samiska - på en kvinnlig fotomodell! Det har upprört samerna som dräkten betyder mycket för. Vi andra kan le, men om någon klampar in och trampar ner i vår egen trädgård ler vi inte mera.

Här ser ni en fusion mellan Norge och Fair Isle hos Shetland Designer. Jag tycker att det är ett lyckat resultat. Det för mig över till en del av Shetlandsresan jag inte alls berört ännu, nämligen den fantastiska mönsterstickningen. Jag ska försöka samla mig och visa foton så fort som möjligt.
Shetland Designer