lördag 22 maj 2010

Det ser ut som om någon sitter på åkern?

Och vem är det som sitter på åkern? Jag tittar ofta ut genom fönstret, det händer alltid något, om inget annat så skiftar ljuset. Det här är vår Pitkäkinttu Pupu. "Vem har varit här då?", ser han ut att undra. Nej, jag kan inte svära på att Pitkäkinttu Pupu är en "han".
Pitkäkinttu Pupu har långa ben. De rör sig med obegriplig fart om han blir skrämd. Men nu skuttar han lugnt iväg över åkern. Idiotprogrammet i kameran fångar honom galant. Intelligent auto, lär det heta, det där programmet.
Nu ser det litet grönare ut. Här kan Pitkäkinttu Pupu gömma sig, men han bör nog se upp. Räven brukar springa i diket där björken växer. En sommarnatt för många år sedan tittade jag ut en natt i juni. Åkern var grön, och där sprang den röda räven, som en syn ur en vision om en tavla.
Pitkäkinttu Pupus svans signalerar något jag inte kan tyda. Hans svans och hans öronfläckar syns väldigt tydligt också i svagt ljus. Och björken, den skulle min morfar ha ansett vara den definitiva botten för en bonde. Åkerkanterna skall hållas rena, allt annat är slarv, sades det på 50-talet. Nu sparar bönderna buskar och små träd åt fåglarna. Den här åkern skall ännu harvas och sås. Vi är långt norrut, ännu är det inte för sent att så.