Kasper och jag har haft en fin dag

Han är så vacker. Han är snäll. Han är klok. Solen har just stigit över skogen på andra sidan dalen, och i gräset glimmar frosten. Senare på dagen går vi på promenad. Först går vi in och kokar te, tvättar ull och spinner litet. Ljuset är magiskt inne i köket också. Den gamla finska vita pelargonen Hillevi blommar ännu, liksom den knallröda A Happy Thought med sina variegerade blad. En liten äggskalspelargon har också några blommor som speglar sig i fönstret, men de är nog de sista för i år. Basilikan är fortfarande grön och fin.

På eftermiddagen skiner solen fortfarande, och det är friskt i luften. Det doftar underbart gott. De senaste månaderna har Kasper blivit mindre benägen att ta egna rutter. Jag kopplar loss honom, men håller honom under uppsikt. Han försvinner i vegetationen på bråkdelen av en sekund. Om han får upp ett harspår kan han ge sig iväg lite längre bort. Han är vallhund, inte så bra på jakt, men som de flesta hundar har han svårt att motstå harar. Han får inte jaga, så jag släpper honom inte med blicken. Så fort han stelnar till och får hökblicken kallar jag in honom. Det går om jag är uppmärksam. Han är också väldigt glad i flickorna i byn. Vi vet oftast om någon av dem löper, för han blir orolig och gnällig. Då får han inte vara lös, för ingen inkallning i världen får honom att komma tillbaka.

Den lilla backen där Kasper står är en vacker plats. Hit går vi så ofta vi kan, men det är inte alltid möjligt. Det ligger en åker mellan backen och vår gård. När åkern är nyplöjd är den inte alls rolig att gå över. Kasper ser ut som om han tagit ett gyttjebad, och våra kläder blir rätt leriga de också. Men i dag är det torrt och fint, och fortfarande frost på eftermiddagen. Färgerna är underbara. Det finns så mycket färg och form på hösten.

Miranda är nu ensam katt i huset. Förra veckan blev hennes mamma NeferNeferNefer sjuk och dog. Miranda är lite vilsen. Hon är mild och försynt tillsammans med människor, men en mycket skicklig sorkjägare. Tyvärr jagar hon också sådant som vi tycker hon kunde lämna ifred. Hon är en nattkatt. När det blir mörkt går hon ut. Hon pratar mycket, och hon är oftast på fel sida om dörren. "Släpp in mig, släpp ut mig!"

Den här dagen har varit underbar. Jag har i lugn och ro kunnat koncentrera mig på att kamma och karda ullprover från tre får: Border Leicester, Castlemilk Moorit, North Ronaldsay. Jag har spunnit ganska mycket, putsat Kaspers öron, pratat med Miranda. Jag har dödat tre klädesmalar. Jag har tvättat ull från ett okänt får, och det sista av den smutsiga delen av min shetlandsfäll. Jag har skrivit, och jag har läst.