Det var mycket oväsen när den här kråkan blev utkastad hemifrån för någon timme sedan. Hans mor eller far traskade runt honom ett par varv och visade var maten fanns (det har inträffat en katastrof av något slag just där han står, spridda vita fjädrar och sånt i brodden), sedan kom en annan kråka och vandrade runt ett tag och så flög båda sin väg och lämnade ungen. Nu sitter han bara där, orörlig. Ja, eller hon. Ända tills för en halv minut sedan, då försvann han, eller hon. Vingarna bär, men man måste hämta krafter en stund, eller kanske undra över vad man gjort för att bli utslängd så här, mitt i förgiftad grönska och döda fjädrar.
Och på åkern bredvid skuttar haren omkring. Tidigare i dag körde bonden runt med giftsprutan. Alla ringduvor och trastar försvann, måsarna också. Och tranorna och svanarna. Kråkorna är kvar. Och harapupun. Och de förbannade trådarna i luften, som förenar oss med omvärlden och för med sig den välsignade elektriciteten. Varför kan inte någon komma och gräva ner trådarna, de förstör utsikten. Titta noga, den lilla kråkan och den präktiga (dräktiga? är inte magen väl rund?) haren sitter på varsin åker medan solen gör tappra försök att gå ned. På stenen till vänster växer det förresten svarta vinbär. De har flyttat dit alldeles själva för tiotals år sedan.
Jag tror att trådarna kommer att störta ned mot mitt huvud som blixtar från klar himmel en vacker dag, och jag har ingen sköld att sätta upp som skydd när de går av och snärtar till förrän de lägger sig till ro runt träd, stenar, buskar och säd, och mig. Ibland rinner regndroppar till lägsta punkten, sedan faller de, en efter en. På vintern lägger sig tjocka snötäcken över elektriciteten. Tänk att den fungerar ändå. Ofta sitter där en kråka, en trast, en ringduva, en gök, en skata. Ibland en liten mes. En gång satt jag och plockade bort trådarna från ett foto, pixel för pixel, men det var ett dödstråkigt jobb, så det har jag inte gjort om. Nu i juni är åkrarna vansinnigt gröna och himlen rosa, gul och ljuvt blå, och grannens uthus faluröda, men trådarna, ack trådarna är som svart, slarvig och obegåvad graffiti på en nymålad vägg.
Äsch, nej, jag är inte så där dyster, egentligen. Men det är frestande att skriva lite dysterkvistigt. I själva verket sprutar bönderna väldigt litet i vår dal, och fåglarna brukar tystna runt midsommar varje år, och trådarna kommer att hålla, och skulle de inte göra det, så är jag knappast i närheten när de går av. Jag äter antagligen svarta vinbär på tryggt avstånd från alla trådar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar