Graffiti

Vi var ute och handlade i Karleby och råkade gå förbi Rehnlunds museum, som hade stickad graffiti överallt utomhus.

We went shopping in Kokkola, a town a bit further north and happend to see some graffiti at the museum.

Förebilder

När jag var en svår tonåring, tänkte jag en tanke som bet sig fast i mitt annars rätt flaxande minne: jag ska minnas hur det var att vara sådan jag nu är. Med det menade jag att jag skulle ha ett öppet sinne och inte döma eller håna, och jag skulle vara nyfiken på allt nytt, och jag skulle vara tolerant. Men åj så arg jag var på föräldrar, lärare och samhälle. Korkade var de. Riktigt korkade.

Det är himla längesedan jag lärde mig sticka, i ett kort perspektiv: några decennier. Så där femtiofem år sedan. I fyraårsåldern försökte jag sticka, men det var en traumatisk grej. Jag lär ha kastat stickningen så stickorna rök. Jag var ett hetsigt barn, och jag blev en omöjlig tonåring, och en arg ung kvinna. Numera är jag bara svår i största allmänhet om jag är på det humöret. Däremellan är jag idel honung. Men jag försöker vara öppen och nyfiken och tolerant och att inte håna. Jag försöker att inte kategorisera.

Nå. Stickandet. Det blev en självklar sak, en som jag klarar utan att egentligen tänka på eller ens titta på. I femtio år har jag stickat och läst samtidigt. Hur är det möjligt? Träning. Enkla mönster. Jag är inte ensam. Jag är inte ensam om att ha upptäckt att en stickning fungerar som en minnesbank: det jag läste medan jag stickade kommer tillbaka när jag tar upp stickningen nästa gång, fast det kan ha gått veckor sedan sist, och följaktligen många böcker. En eller två eller tre romaner i veckan är min takt, plus facklitteratur i bok- och tidskriftsform, plus forum och bloggar, och dagstidningar, reklam, vägskyltar, mjölkpaket, myslipaket, brev från myndigheter, räkningar, allt som består av bokstäver läser jag. Jag läser jättemycket. Riktigt mycket. Faktiskt himla mycket, om du inte redan är övertygad. Jag läser hela tiden. Och jag arbetar med litteratur och på internet, och jag skriver på jobbet: "skriv ner allt du vet, det får vara högst en A4a med dubbelt radavstånd och Ariel 12 punkter", sa min förra chef. Kommunal beredning kallas det där. Man gör det för att få budgetmedel.

Så börjar då alla dessa stickböcker dyka upp, för så där tio år sedan. Behöver jag dem? För det mesta, nej. En del, och ibland många, unga wannabe stickare är helt överväldigade av stickgurus och deras bloggar och böcker och workshops. Är jag imponerad? Inte egentligen. Jag försöker att inte rycka på axlarna, men jag gör det ändå ibland. Och så kommer en dag då jag kommer ihåg vad jag lovade som tonåring.

Då köper jag äntligen Debbie Stollers Stitch 'n Bitch. Och tänker att titeln borde ha VÄCKT mig, jag är dock ett barn uppvuxet med rock'n'roll, hippies och feminism. Jag var en riktig bitch. Slängde bhn, bredde på mängder av makeup och skulle vara en som inte stod i köket, fast jag älskade att stå i köket men inte som en kvinna utan som en riktig karl. Så allt som Debbie Stoller skriver om är ju riktigt bekant, och naturligtvis väcker hennes bok en hel del nostalgiska känslor och lite försynt "hur i helsicke kunde jag glömma vad jag lovade". "Vad har det blivit av mig".

Hennes text är ljuvligt bra. Hon skriver så bra. Det hon skriver uttrycker hela frustrationen och längtan att få forma saker av tråd som jag alltid har levt med, och som jag har gjort ända sedan jag plockade upp den där stickningen på nytt när jag var runt sju år. Frustration därför att det är så svårt, och så tantigt, och så ointellektuellt, och så bortkastat, och så onödigt, och så fördummande, och så förslavande. Jag minns inte allt som stickning kallats. Men det var alltså något man skulle göra i smyg, absolut inte erkänna att man sysslade med. Ordet "syssla" är vansinnigt förnedrande: vad sysslar du med? När det gäller kvinnor, handlar det om allt från att föda barn och ta hand om dem till att disputera. Jag vet inte om vandrarkängor är att syssla, men ser ni damen som vandrar fram med sjumilasteg med långkjolen fladdrande och stickningen i en projectbag hängande över axeln? Hon kan se ut så där i dag, men hon kan också sitta i färggrann volangkjol med piercat ansikte och högklackat på en betongsoffa i tunnelbanan. Hur hon än ser ut, så är hon målmedveten och självmedveten. Och det är ju det som vi ville på sjuttiotalet, men vi såg inte stickningen, för att inte tala om projectbagen. Vi gömde dem. På 80-talet plockade vi fram dem. Jag stickade en massa på tåget, jumper efter jumper i Angorina Lyx, mellan Åbo och Vasa och Vasa och Åbo, på väg från jobbet till seminarier och tillbaka till jobbet medan min gamla mamma tog hand om min son och våra hundar.

Jag stickar. Jag virkar. De senaste åren har jag spunnit, väldigt mycket. Att spinna är att hålla liv i mänskligheten. Spinning är det mest grundläggande av allt man kan ägna sig åt. Utan kläder byggs inga katedraler. Om man vill ta reda på livets mening, skall man spinna. Sedan kan man börja fundera på om det är genen eller guden eller ingentinget som styr. När man har kläder på sig, alltså. Medan man fryser har det där ingen betydelse.

Debbie Stoller är inte ensam stickguru i dessa tider, men hon är central. Därför får du nu ett foto av hennes pärmbild, som är mångtydig. Tyd den som du vill. Stickning är en meditativ grej, säger Stoller. När du läst Stoller, kan du med fördel läsa Elizabeth Zimmerman. Hon stickade på bönpallen när jag var ung. Från henne har vi fått ssk, slip slip knit, genialiskt. Det ryktas att hennes liv skall bli Hollywood film. Sedan kom Kaffe Fassett, och många fler.Visst är det uppmuntrande! Vi blir aldrig fullärda. Vi blir inte uttråkade.

Allt det här finns på notstället jag använder när jag läser och stickar eller virkar. Boken ovanför Stoller är Merete Mazzarellas "Resa med rabatt, om konsten att vara pensionär". Det är också en bok jag varmt rekommenderar för alla, oberoende av ålder

Flerfärgsvirkning, tapestry crochet

English below

Jag vet inte när jag började virka med flera färger. Det ansågs som vulgärt att virka spetsar i andra färger än vitt, men i ullgarn fick man breda ut sig. På 70-talet virkade vi friform, som nu har kommit tillbaka och utvecklats till textilkonst.

Men flerfärgsvirkning, tja, jag tror att det var Korsnäströjan som öppnade mina ögon för tekniken. På 80-talet gick jag en kurs för Marketta Luutonen och lärde mig  konstruera, virka och sticka den vackra tröjan. Jag gjorde en tröja som jag använde ganska länge. Senare ändrade jag den till en kofta. Jaha, och ännu senare blev den för liten av någon orsak... Marketta har skrivit flera böcker om tröjan.

Korsnäströjan görs i ett enda stycke. Man virkar och stickar runt, sedan ska ärm- och halshål klippas upp. Det var första gången jag gjorde det, och det var pirrigt att börja klippa!

I Korsnäs virkar man flerfärg med nedtag i bakre maskbågen, och så gjorde jag i många år trots att jag någon gång testade nedtag i båda maskbågarna i andra arbeten. Det var först år 2005 som Carol Ventura (länk till vänster) öppnade mina ögon för den virktekniken. Då var det virksymposium i Vasa, med deltagare från flera länder. Det blir mera om det i ett senare inlägg.

English: I don't know when I started to tapestry crochet, but I think it was when I attended Marketta Luutonen's workshop in how to design, crochet and knit the Korsnassweater in the 80's. I used the sweater for a long time, and later I changed it into a cardigan. But, for some reasons, it suddenly was too small for me... Marketta has written several books about the sweater, in Finnish and Swedish, some of them with an English abstract.

The sweater is made in one piece in rounds, and then you cut holes for sleeves and neckline. That was a nervous bit!

The tapestry crochet technique in Ostrobotnia has commonly been to crochet into the back loop, and even if I had tested both loops a few times in other works, it was only in 2005 that Carol Ventura (link to the left) opened my eyes for the latter technique. I then attended her workshop i bead crochet at a symposium in Vasa. I will write more about that in the future.

Här ser man en del av den virkade och stickade övre delen av tröjan. Tröjan har virkade delar i ok, ärmar och fåll. Resten är stickat.

Here you can see some of the crocheted and knitted upper part of the body. The sweater has crocheted parts in the hem, upper part and in the sleeves. The rest is knitted.