torsdag 5 augusti 2010

Ska jag packa den allra pyttelillaste sländan?

Jaha, nu ska det alltså packas på riktigt. Hittills har min kappsäck innehållit de här två kompisarna:


När Nina hämtar sitt garn har hon alltid en trevlig present med sig. I år var presenten det vackra nålbrevet gjort av Kerstin Sapire i skinn, filt och strutsägg. Boken köpte jag på en bokmässa för några år sedan. Den är också i skinn, inbunden för hand och med en liten sten på pärmen. Visst är ju de här två perfekta reskompisar! Om jag har tur och lyckas ta mig fram till stickguruna så kanske boken äntligen får ett par autografer :)

Men troligen behövs det lite mer grejer för en resa på två och en halv vecka i skiftande klimat. Varmvattenflaskor talar de om på forumet i Ravelry. Varmvattenflaska. Har jag ens sett en sådan? Jag tar långkalsonger i stället. SLÄNDOR. STICKOR: alla KnitPro + kablar och stoppar. VIRKNÅLAR. Det finns en butik för nödsituationer på Campus redan första dagen, med garn och det som kallas "the usual knitting paraphernalia". Det låter betryggande. Dessutom har vi två dagar tid för shoppande av allt jag glömt eller inte ids släpa på under flygresan.

Det lär finnas så mycket greenflies, som jag antar är nåt slags löss, att det inte går att andas utomhus. Nyckelpigorna har dött och kan därför inte äta upp lössen. Och om man beställer mat får man antagligen någonting annat än man trodde man skulle få. Det har jag lärt mig på forumen de senaste dagarna. Jag trodde Storbritannien var ett civiliserat land? Fast vi ska ju till den vilda delen Skottland.

Men jag tror att den lillaste minisländan stannar hemma, för jag kommer inte att ha tid att använda den. Den kom med posten i förrgår från MandaCrafts. Den har antik trissa från Mellanöstern i någon grön stenart, och nytt skaft gjort av Amandas man. Den spinner bomull bättre än någon annan av mina sländor. Titta vilken vacker liten slända:

Under sländan ser ni min Lace Ribbon Scarf, som jag stickar i vår Sjalkal. Det underbart mjuka och mycket blåa garnet har Caprifool färgat "finlandsblått" precis som jag ville ha det. Det är ett sockgarn, men jag vill ha den här färgen runt halsen. Etthundra procent Blue Faced Leicester-ull.

För två dagar sedan skedde det här:
En kaktus som jag räddade som litet skott i fjol belönade mig med två stora, kritvita, vaniljdoftande blommor. På jobbet för moderplantan ett tynande liv och sprider förtvivlat små skott omkring sig i hopp om ett bättre liv för dem. Nej, jag jobbar inte på just den avdelningen. Skulle jag göra det, hade kaktusen fått flytta hem till mig för länge sedan. Det är en sjöborrekaktus (Echinopsis) visste Ingrid, som ju har tumme på det här med suckulenter.
Nu ska jag bekänna något: jag grips ofta av en nästan obetvinglig lust att rädda kaktusar i butikerna. Om jag plockar upp en burk med en stackars kaktus klarar jag inte av att sätta ner den igen. Därför rör jag dem inte. På det första fotot syns en annan räddad kaktus. Jorden i burken var täckt av nåt slags svart konstgrus som var fastlimmat ovanpå jorden. Kan ni tänka er. Fastlimmat. Men de små kaktusbarnen var tuffa. De "gruskorn" jag inte lyckades få loss tog kaktusarna med sig bland sina taggar vartefter de växte. Sedan var det lätt att peta loss dem.