Vöråtäcket

Det hänger ett Vöråtäcke på väggen på mitt jobb. Sådana täcken användes i slädar och i sängar. De flesta kommuner i Österbottens kustland har ett eller flera egna täcken. De vävdes i inslagsrips, ofta i flera färger. Också munkabälte förekommer. Ränningen var av lin eller bomull. För inslaget använde man en- eller tvåtrådigt ullgarn.

Det blir tyvärr en tråkig diagonal randning på täcket i det ljus och i den vinkel jag var tvungen att fotografera i går. Någon dag ska jag släpa fram en stege.

Täckena har olika namn, t.ex. "plockatäcke" (upphämta, krabbasnår eller halvkrabba). "Systertäcke" eller "syskontäcke" användes för täcken med ränning där trådarna löper parvis. Många av de täcken som vävts för sängar, slädar och bättre bruk är vävda av mycket fint ullgarn. Tidigare i min blogg visade jag täcket från Munsala, som min farmor vävt.

Många hästar har fått ett vävt täcke på ryggen när den bundits någonstans för att vänta på sin husbonde. Hästtäckena gjordes i grövre material än de som vävdes för människor. Garnerna kunde vara spunna av nöthår, lumpor eller sämre ull. Också de vävdes i inslagsrips, men de var dovare i färgerna.

Också slarv- eller trastäcken förekom. De vävdes med inslag av trasor på grov ränning, och användes som underlag i sängarna. Ibland kunde man använda dem som täcken också, fast det var mindre vanligt.

Vöråtäcket gavs som gåva till kommunens bibliotek när den nya byggnaden invigdes år 1989. Jag vet inte vem som vävt det, men det är välgjort. Vi har många skickliga vävare här. De väver också löpare och tabletter med samma mönster. Det är ett nytt sätt att använda de gamla mönstren. Det är sällan någon vill ha ett stort täcke numera. När min man och jag flyttade in i huset där vi nu bott i tjugo år, hittade vi ett Vöråtäcke i uthuset. Det hängde slarvigt slängt över en bjälke. Jag ringde mannen som sköter det fantastiska textilmuseet vi har i kommunen. Han vände och vred på det smutsiga, trasiga täcket och fick tårar i ögonen. Det var ett av de äldsta han fått till museet. Jag måste komma ihåg att fotografera det i sommar.

 

Jag har ägnat en hel del tid till att flytta tavlor i detta bibliotek. Varje gång blir det fula märken i den vita tegelväggen. Nu skulle jag vilja flytta täcket till ett bättre ställe. Hur man än flyttar är något i vägen. Herrn som står byst (men absolut inte i vägen) är Jacob Tegengren, lyriker, arkeolog, prosaförfattare, etnolog, amatörmålare av klass, bankman. En renässansmänniska. Beundra gärna den fina piedestalen. Jag har ritat den, en skicklig snickare gjorde den.

Jag har hämtat uppgifterna om täckena ur Hjördis Dahls doktorsavhandling Högsäng och klädbod, utgiven av Svenska litteratursällskapet i Finland år 1987. Den boken är en av mina skatter. Jag fick den av en man som var intresserad av mycket, men inte av textil: Nils-Börje Stormbom.