A Trip to Jamaica

I got a package two days ago. I thought it was a bit odd, because it's weeks since Sarah sent the last packages from England. I didn't miss the contents in this one because I thought Sarah would bring the rest of my fibres and yarns in her luggage in January.

The package has been to Jamaica! I'm glad it came home :) Fibres and yarns from Freyalyn, Easyknits, Wingham Woolworks, Scottish Fibres and Ba T'at Yarns.

Djur på Shetland

Vallhunden

De nyklippta ståtliga bässarna, Shetlandsfår

Kalven och turisterna

Lantras ankor och höns, och en vacker tröja

Shetlandsponny, föl

Sälarnas åldringshem i Lerwicks hamn

Gamlingen

Aj vad starka de är!

 

 

Fair Isle

Unst Heritage Center

På väg till ön Noss i en liten båt

Mårten har fixat datorn, så nu kommer jag åt mina foton igen!

Fair Isle kallas mönsterstickningen i den speciella stil man kan hitta på Fair Isle, Shetland och några öar till där långt uppe i Nordsjön. Det underbara landskapet, där fåren betar på varje gräsfläck, har varit och är en skattkammare när man söker inspiration till färger i sin stickning. Jo, prickarna på fotot ovan är får! Där syns också stenmurar som har hållit dem borta från en del av betesmarken. Det finns mycket mer färger än man först skulle tro i den shetländska naturen. Jord och torv, lavar, stenar. Vatten och himmel. Dimma. Alla de färger som finns i stickningarna hittar man också i landskapet.

Det finns mycket skrivet om Fair Isle stickning. Mönstren har bearbetats, tecknats ner, och analyserats av många. Det finns oändligt många plagg i museerna. Varför flerfärgsstickningen kom att se ut just som den gör på Shetland är fortfarande något av ett mysterium. Det finns liknande mönster i Norge och Baltikum. Stickningen på Shetland tog fart på 1800-talet. Maskinstickningen fick fort fäste, men än i dag räknas den handstickade tröjan som den enda riktiga. Stickerskorna är oerhört snabba, så snabba att det kan vara svårt att uppfatta deras rörelser.

Det mest typiska för Shetland är oxo mönstren, där kryss och o-formade mönster upprepas i mönsterränder. Man kan se dem i alla plagg på mina foton. Variationsrikedomen är oändlig. Och traditionen går vidare. Var man än rör sig på Shetland kan man se stickningens betydelse.

Shetland Designer

Provlappar kan bli en kofta. Unst Heritage Center

Shetland Museum

Hos doktorn

Datorn är hos doktorn. Nu håller vi tummarna.

Alltså grisar också datorn har kraschat igen

Men alltså bordsdatorn där jag har mina foton startar ju inte! Vad gör vi nu? Skrivarna är kopplade till den datorn. Den är himla snabb också, alltså var snabb. Alltså. Jamen va less vi är. Alltså. Vad gör vi nu. Mitä me nyt teemme. What shall we do now. Was sollen wir nur machen.

Bosnian crochet

The magazine Crochet Insider is exploring Bosnian crochet in Central Asia: Adventure Begins. I'm very excited about this journey, as it will tell me more about the crochet technique that I have come to be fond of. I'm eagerly waiting for more about Bosnian crochet from the editor, but meanwhile it's interesting to read about her travels. Usbek, Samarkand, Bukhara, all are places I want to visit. For me, they are the places of sagas, adventure, textiles, the Silk Road. The roots for much of what I'm doing.

 I have also purchased a new crochet hook from Joel:

Joel's hook

This hook is perfect for my hand. I can see and feel the use it has been through while it was a spoon, and I can admire the wish to make something beautiful that the craftsman must have felt when he designed the spoon.

On top of it is the excellent workmanship of the crochet hook. OK, you can take a spoon or a knife or a fork and you make a hook of it. But you have to know the slip stitch crochet technique and the yarns used to make the angle of the hook perfect. Joel knows, because he is a crocheter himself. So I am grateful. Thank you Joel, once more!

Städhjälp - Cleaning help

Jag försöker omorganisera i stashen. Men där finns en städhjälp som jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till. Jag tror det är nåt slags husspindel, Tegenaria domestica. Domestik, hm :) Jag hoppas att den tar mal, å andra sidan önskar jag att den skulle göra det någon annanstans i huset. Jag får fixa en kopp kaffe medan den gömmer sig i hyllorna igen.

Nej, jag dödar inte spindlar.

I'm trying to re-arrange my stash. But there is a little helper I don't quite know how to handle. I think it's some kind of Tegenaria domestica, a spider that lives in houses. Domestica, yes :) I hope it eats moths, but on the other hand I hope it'll do it somewhere else in the house. I'll make myself a cup of coffee while it's hiding in the shelves again.

No, I don't kill spiders.

Vad vill jag ha i garnet? - What do I want to have in my yarn?

Shetland Superior

Jag köpte en underbar fäll på Shetland. Oliver Henry på Shetland Woolbrokers hade klassificerat den som superior. Jag valde fällen själv ur bingen som innehöll superior fällar, och bar den till Oliver som tog bort ungefär 1/3 förrän han gick med på att sälja den.

Och varför valde jag just den här fällen?

OK, jag medger att det var ett ögonblicks övertygelse om att den var just det jag ville ha. Stapellängden och vågigheten och mjukheten kombinerad med en övertygande studs (det går inte att trycka ihop den här fällen) fick mig att bära iväg med den.

Den ser väldigt glansig ut, visst. Men det är en av de saker man inte kan lita på när man bedömer en fäll. Det är lanolin, och det säger ingenting om fibern. Men om man tar en lock mellan fingrarna, håller den intill örat och knycker i den, låter den som en gitarrsträng. Faktiskt. Det finns inga brott på fibrerna, de är starka och friska.

Titta nu på det här:

Ny päls på väg - New hair growing

Här och var i fällen finns sådana rotändor. Det ser ut som om fibern gått av, och det har den. En del Shetlandsfår fäller helt naturligt pälsen på våren. Det är vad som hänt här. En del av pälsen har fallit av, och ny har vuxit ut förrän pälsen klipptes. Det är inget att hänga upp sig på. Man kammar bara bort de korta nyutväxta topparna.

Det är alltså inte en svaghet i fibern som skulle bero på sjukdom eller brist på foder, utan en naturlig del av fårets liv. Jag känner igen fenomenet från angorakaninen. Vi födde upp angorakaniner på 90-talet. Om man missade klippningen med ett par veckor, hände just det som händer Shetlandsfåret. Pälsen fälls när den nått full längd, ny växer ut. Den nya pälsen är de kort hår som finns i rotänden på den klippta pälsen.

Alden Amos, en kille jag beundrar mycket, säger att allt du inte vill ha i garnet tar du bort före du börjar spinna. Så det är vad jag gör.

Nästan färdigkammad lock - Almost finished combing

I förgrunden det som kammats bort - At the front fibers I have removed

Det som jag tar bort blir nuppar i garn, eller en filt åt katterna, eller gödsel för tomaterna.

I bought a wonderful fleece in Shetland. Oliver Henry from Shetland Woolbrokers, the man who knows more about Shetland wool than anyone else, had graded it as a superior fleece. I chose the fleece myself from the crib that contained superior fleeces, and carried it to Oliver who sorted out about one third before he agreed to sell it to me.

And why did I choose this fleece?

OK, I admit that it was a moment's conviction that this is just what I want. The staple length and crimp and the softness combined with a convincing bounce (you can't press this fleece down) made me pick it up and and carry it away.

It looks very glassy, but that's one thing you can't trust in a fleece. It's lanolin, and it doesn't tell you anything about the fiber. But if you take a staple between your fingers, hold it close to your ear and pick it, it sounds like a guitar string. Yes, really! No breaks in the fibers, they are strong and healthy.

Now look at the photo above where it seems like the fibers have broken near the cut end. There are spots like this in the fleece. And yes, the fibers have broken. Some of  the Shetland sheep shed their fleece in spring, and that is what's happened here. Part of the fleece has fallen off, and new has grown before sheering. It's nothing to hang your lip about. Just comb off the new grown tips, and that's it.

It's not a weakness in the fiber caused by sickness or lack of feeding. It's a natural ?? of the sheep's life. I know the phenomenon from the angora rabbit. We bred angora rabbits in the '90s. If we missed the shearing by a couple of weeks, the hairs that had reached full length fell off and new fur started to grow and could be seen as short fibers in the clip.

Alden Amos, a person I admire much, says that anything you don't want in your yarn you remove before you start spinning. So that's what I do.

What I remove might become neps. Or a blanket for the cats. Or fertilizer for the tomatoes.

Klart att spinna - Ready to spin

He e bare ti kamb poå

Jag kammar och kammar min Shetland fleece, och den verkar blir större. Men någon dag måste den ju ta slut?

Den doftar får och mysk och öppen hed. Locken är jämn och fin med tät crimp.

Den gör mig lycklig. Egentligen vill jag inte att den tar slut.

Spets från Alaska och Estland

Jag gick och lyssnade på en paneldiskussion om spetsstickning i Alaska, Estland och Shetland under UK KnitCamp 2010. Det var Donna Druchunas, Nancy Bush och Liz Lovick som berättade om sin forskning.

Liz Lovick, Nancy Bush, Donna Druchunas

Donna Druchunas bok Arctic Lace, Knitting Projects and Stories Inspired by Alaska's Native Knitters berättar om de underbara plagg som stickas i Alaska. Det är qiviut, bottenull från myskoxar, som används. De här spetsarna är mycket lätta och mycket varma.

Qiviut

Nancy Bush har redan länge skrivit om stickningen i Estland. För ett par år sedan kom hennes bok Knitted Lace of Estonia, Techniques, Patterns, and Traditions. Boken har just kommit på finska med titeln Pitsihuivit neuloen. Nancy hade med sig flera av sjalarna som finns i boken, men jag tror inte det här mönstret finns där:

Nancy Bush, ett konvaljemönster med nupps

Jag har inga foton att visa från Liz inlägg, eftersom hon inte hade några spetsar med sig utan visade foton. Men här är ett foto på henne själv i stället :) Titta på hennes fina namnskylt med lunnefågeln! Malin hade gjort sådana åt alla som skulle åka till Shetland efter KnitCamp.

Liz berättade en anekdot från en av sina resor. Någonstans i Ryssland eller Ukraina, jag minns inte vilket land det var, träffade hon spetsstickerskor. De kunde inte engelska, Liz kunde inte ryska. Men de kunde prata riktigt bra med hjälp av tecken och miner om sitt gemensamma intresse, spinning och stickning.

De här tre kvinnorna har gjort mycket för att sprida spetsstickningen utanför de områden där de traditionellt stickats. Nancy fick svara på en fråga om exploatering: anser hon att det hon och andra gör är till nytta för traditionen, eller exploaterar de det kunnande som finns? Nancy lät sig inte provoceras (och det var heller inte frågeställarens avsikt att provocera), utan berättade om det varma bemötande hon får i Estland när hon besöker stickare där. De anser att hon hjälper till att sprida och bevara kunskapen. Donna Druchunas var inne på samma linje. Hon har inte ett enda mönster som skulle ha gjorts av stickarna i Alaska i sin bok, eftersom de har copyright på sina mönster. Hon anser också att man skall respektera de stickare som arbetar med att göra nya mönster och med att bevara traditionen. Liz, Nancy och Donna nämnde Galina Khmeleva, som i sin dokumentation av de orenburgska sjalarna i bl.a. Gossamer Web's Design Collection också respekterar traditionen och stickarna. Liz gör ny design med rötterna i Shetland och Färöarna, men hon gör också mycket för att så många som möjligt skall lära sig att sticka de traditionella mönstren.

Själv tycker jag att det är viktigt att respektera det kunnande och oftast säkra estetiska seende som finns i många traditionella mönster och tekniker i hantverket. Det utvecklas hela tiden, och allt är inte bra. Så har det alltid varit. Man experimenterar, det som är bra blir kvar, det andra försvinner. Men jag är starkt emot att kalla något för "typiskt" för ett visst område om man ändrar på det mesta. I stickning gäller det garntyp, färger, stickfasthet, snitt på plagget. Det finns ibland aspekter man inte genast ser, som att ett visst plagg är ett uttryck för en etnisk identitet. I Finland händer det t.ex. att den traditionella samiska mansmössan används som reklam för det genuint samiska - på en kvinnlig fotomodell! Det har upprört samerna som dräkten betyder mycket för. Vi andra kan le, men om någon klampar in och trampar ner i vår egen trädgård ler vi inte mera.

Här ser ni en fusion mellan Norge och Fair Isle hos Shetland Designer. Jag tycker att det är ett lyckat resultat. Det för mig över till en del av Shetlandsresan jag inte alls berört ännu, nämligen den fantastiska mönsterstickningen. Jag ska försöka samla mig och visa foton så fort som möjligt.

Shetland Designer

Varg och llama - Wolf and llama

Varg - Wolf

Llama

Några av er kanske minns att jag frågade efter varghår i somras. Nu har jag dem! Tänk så livet skänker det man ber om, åtminstone ibland.

Jag satt i ett auditorium i universitetet i Stirling och väntade på att en föreläsning skulle börja, när Deborah Robson kom upp till mig från scenen och gav mig två små plastpåsar med fibrer. Varg och llama! Från min vän Kris i Colorado!

Jag blev så förvånad och så glad, att jag inte minns något av de första minuterna av föreläsningen. Jag satt bara och funderade på vad jag skulle göra av fibrerna, och hur jag skulle göra det. En mössa skall det bli, det är klart. Och jag tror att jag spinner ull från North Ronaldsay och Herdwick i de andra garnerna jag behöver för mössan.

Tack Kris och Deb!

Some of you might remember I asked for wolf hair earlier this summer. Now I have them! It's miraculous how life gives you what you ask for, at least sometimes.

I was sitting in an auditorium in University of Stirling, waiting for a Talk to begin, when Deborah Robson suddenly walked up to me from the scene and presented me two small plastic bags of fiber. Wolf and llama! From my friend Kris in Colorado!

I was so astonished, and so happy, that I don't remember anything of the first minutes of the Talk. I was only thinking of what I would make from the fibres, and how I would do it. I will make a hat, of course. And I think wool from North Ronaldsay and Herdwick will be spun into the other yarns I need for the hat.

Thank you Kris and Deb!

Spinna med Margaret Peterson

På Shetland spinner man tråd som skall tåla väldigt mycket. Tråden är tunn som sytråd. Den tål härvling, tvättning, sköljning, nystning, stickning och sedan håller den för den extrema sträckning den utsätts för i den färdiga sjalen eller halsduken.

Monter i Unst Heritage Centre

Vi som hade valt spinnkurs under vår Shetlandsresa fick äran att spinna för Margaret Peterson, en av de skickliga spinnare som finns på Shetland. Hon har rykte om sig att vara sträng, och det tror jag säkert att hon är när hon handleder spinnare som tänker sig att spinna till försäljning. Med oss utbys var hon mild men bestämd.

Jag var så upptagen med att spinna att jag inte har några foton från kursen! Men här finns foton: Liz' blogg

Alla utom en kursdeltagare kunde redan spinna. Jag kände mig ändå litet nervös, för under de två veckor som gått hade ett märkligt rykte uppstått: Barbro är en mästarspinnare. När jag började uppfatta de här ryktena blev jag ganska förbryllad och småningom lite bekymrad: hur hade det här hänt? Jo, jag har spunnit länge, men min uppfattning om mästerligt handalag inbegriper inte mig själv. Jante? Nej, inte alls. Det är en realistisk uppfattning om mitt kunnande. Jag är bra, men jag har långt kvar till mästartiteln.

Under presentationen av kursdeltagarna sade jag att jag spunnit sedan början på 80-talet, men det var antagligen ett misstag. Margaret ansåg tydligen att det räckte, att ingen mera handledning var nödvändig. Hon kom och tittade på min tråd en gång, sade att den var "very good" med tanke på att jag spann på en helt ny spinnrock. Sedan fick jag spinna för mig själv i frid och ro. Det var min första spinnkurs någonsin :)) Lite snopet, va? Jo, jag uppfattade den lätta kritiken: mycket bra, men det finns utrymme för förbättring. Så nu jobbar jag på det.

Visst lärde jag mig mycket. Jag lyssnade på Margarets prat och goda råd, och hörde vad hon sade till de andra. Hon såg genast våra bra och dåliga tekniker, och kunde ge oss alla en personlig sammanfattning när kursen var slut. För min del gällde det att hitta rätt drag på den nya rocken.


Vi kammade fibrerna, och jag fortsätter att kamma hemma. Hundkammen är det bästa redskapet, men visst kan man pröva ullkammar också. Jag behöver köpa en ny kam, min gamla har visst tappat ett par tänder. Den var i användning i tjugå år på diverse motspänstiga hundpälsar (jag trimmade hundar på fritiden). Jag använde den till att reda ut de besvärligaste tovorna efter att först ha grovjobbat med karda och gles kam.

Kammad Shetland

En riktigt tät kam är bättre än en gles också när man kammar ull. Ta ett par, tre lockar och lägg dem på låret. Håll hårt i locken med ena handen och börja kamma topparna. Se till att få varje fiber fri. Vänd och kamma rotänden. Kamma loss alla korta fibrer. Resten är det du skall spinna av. Förvara de kammade lockarna med ändorna åt samma håll.

Fnaset du kammar loss kan du använda i en tovad filt för katten om du kardar ihop det med något som tovar bra.

Nu då, Shetlands cob web. Det gäller att komma ner till sex fibrer i bredd i tråden. Kan man det? Jo, det kan man, jag har sett det. Men jag kan inte spinna så, inte ännu. Jag vet inte om det är dit jag strävar heller. Däremot vill jag lära mig att spinna en acceptabel tråd för shetlandsspets. Hur det går med den saken återkommer jag till.

Shetlands cob web spinns med ett dubbelt drag: först drar man ut fibrerna litet med fiberhanden och släpper upp aningen snodd, sedan följer man efter med den andra handen i ett forward short draw. Man spinner från rotänden av locken. Man gör det långsamt.

Fibrerna skall inte tvättas, för då blir det näst intill omöjligt att spinna den tunna tråden. Lanolinet gör fibrerna hala. Jag har en teori om att den minimala mängd smuts i form av jord som blir kvar efter kamningen lägger sig mellan fibrerna och när man tvättar garnet ramlar jordpartiklarna ut och gör garnet luftigare än det annars skulle vara.

Här är några tips för spinning i den högre skolan: öva långsamhet, noggrannhet och koncentration. Ta bara de bästa fibrerna och bered dem väl. Gör små härvor när du spinner otvättade fibrer, annars blir det svårt att tvätta garnet rent. Ha högst 100 varv i härvan.
Ni har kanske märkt att jag pratar om "tråd", inte "garn". Spetsarna stickas oftast av entrådigt garn. Det får som producerar den utmärkta fibern kan se ut så här:

Shetlandsfår på Bourland's Croft

De hålls på plats av en working border collie, som inte ser ut som de du kan hitta på hundutställningar. Det där är en mycket sympatisk hund. Jag visar mera foton från den här croften småningom, och då får hunden visa upp sig litet mera. Det blir mera foton på får också!

Spinna med Deb Robson

Deborah Robson och några ullprover

I augusti gick jag en kurs i fiberkunskap för Deb Robson. Deb kallade kursen "Rare Breed Fleeces for Spinners". Det handlade om brittiska fårraser, vilket ju var naturligt med tanke på var vi var, i Stirling i Skottland på UK KnitCamp 2010. Här finns samlad information om raserna: Rare Sheep Watch List

De flesta ullprover vi spann hade donerats av The Natural Fibre Company. Om du är ute efter någon speciell fiber eller ett garn är det här ett bra ställe att fråga på. Sajten är väl strukturerad med mycket information och tips. Att köpa härifrån är ett bidrag till att bevara åtminstone någon av de fårraser som håller på att försvinna.

Vi spann de här: Leicester Longwool, Wensleydale, Norfolk Horn, Soay, Castlemilk Moorit, North Ronaldsay i två olika färger, Manx Loaghtan. Vi fick också prov på Devon and Cornwall Longwool, men den var av hemsk kvalitet så vi valde att inte spinna utan bara konstatera att det är lång, kraftig ull för filt och mattor. Vi fick också pröva på en ras som inte är hotad, men ganska sällsynt: Sarah Jane hade hämtat med sig en fäll Herdwick.

Väldigt många av de här raserna har dubbel fäll. Deras täckhår är ofta grova. Man kan skilja åt täckhår och bottenull på olika sätt om man vill ta vara på den mjuka bottenullen för plagg närmast kroppen, eller täckhåren för snören och snoddar eller mattor och filtar. Det vanligaste är att kamma ullen, och det gjorde vi på kursen. Vi kammade med vanliga hundkammar. Jag hade just köpt nya ullkammar och dem placerade jag på Debs bord. Hon visade oss ullkamning, som var en ny sak för flera på kursen, bl.a. mig.

Deb kammar ull

Man kan också använda de flesta dubbla fällar utan att skilja åt de olika ullkvaliteterna. Då bereder man ullen genom att karda den. Man kan sticka eller väva garnet till tåliga, kraftiga ytterplagg, som väl står emot väta.

Det var fascinerande att se Deb jobba i klassen. Hon hade mängder av påsar med ullprover, som hon lyckades hålla ordning på. Det här var en fiberklass, inte en nybörjarkus i spinning, så hon gick inte in på spinnteknik. Vi fick själva bestämma hur vi ville spinna, och jag valde att spinna mitt default-garn, den tunna jämna tråden. Jag tänkte att jag får en bättre uppfattning om de olika ullsorterna om jag spinner dem till likadana trådar. I verkliga livet skulle jag förstås spinna fina fibrer till fina trådar och grova fibrer till grova trådar. Jag skulle också spinna med olika teknik beroende på hur jag berett fibrerna.

Dokumentation av spinnprov

Deb delade hela tiden ut nya prover, och däremellan visade hon information hon hade i datorn. Det fanns inte tid för finlir vid spinnrocken, så vi bara spann på och svettades och tog in så mycket vi hann.

Det var intensivt. Det var varmt. Det var roligt. Och det var informativt. På något märkligt sätt lyckades Deb förmedla en del av sin enorma kunskap medan vi var upptagna med att försöka få de obekanta fibrerna att snos till garn.

Golvet blev full av allt slags fnas och misslyckade trådar. Efter kursen samlade vi upp så mycket som möjligt åt Deb, som sade att hon har en vän som alltid gör så. Av det som blir över på golvet efter en kurs gör hon något kul. I Spin Off fanns det en liten grej om det i fjol tror jag.

Min nya Victoria och skräpet

Jag har nu mycket större säkerhet i att handskas med ull som inte liknar den vi oftast får tag i nuförtiden, alltså den likriktade och ofta långt processade ull som produceras för textilindustrin. För den kunskapen är jag mycket tacksam. Jag och många fler väntar med spänning på Debs bok om ull från sällsynta raser. Den blir ett avslut för hennes stora projekt som startade för ca tio år sedan. Debs blogg finns här: The Independent Stitch